Aktuellt

Unescos erkännande ska trygga fäbodbrukets kunskap. Men utan aktiva fäbodbrukare återstår snart bara en plats på listan. Här är fyra skäl att agera nu.

1. 1. Beredskap är också kunskap.

   Sverige har återupptäckt betydelsen av livsmedelsförsörjning och beredskap. Men vi menar att beredskap kräver mer än lager, transporter och teknik: praktisk kunskap om att producera mat under svåra förhållanden. Genom fäbodbruket nyttjar vi skogs- och utmarksresurser för livsmedelsproduktion. Vår kunskap om djurhållning, bete, mjölkförädling och lagring har förts vidare i generationer. Den kan inte bevaras enbart i arkiv eller på museer. När vi slutar riskerar kunskapen att försvinna.

2. 2. Erkännandet kräver ansvar.

   Sverige nominerade tillsammans med Norge fäbodkulturen till Unesco. Det förpliktigar. Ändå får vi genom miljöersättningen inom EU:s jordbrukspolitik bara 20 000 kronor per huvudfäbod och 1 000 kronor per hektar fäbodbete. Det är långt från vad som krävs för att vår drift ska bära sig. Vi frågar oss varför erkännandet inte matchas med stöd som gör skillnad. Ett kulturarv man inte är beredd att betala för är ingen bevarandeinsats, det är PR.

3. 3. Norge betalar upp till tio gånger mer.

   Våra norska kollegor har särskilda driftstöd till aktiva setrar, alltså fäbodar, med en nationell lägstanivå. I Innlandet höjdes stödet 2026 till mellan 150 000 och 200 000 norska kronor per seter, beroende på drifttid. Därutöver finns stöd för besökssetrar och ett nytt investeringsstöd på 500 000 kronor per seter för byggnader och infrastruktur. I Norge ses fäbodbruket som en aktiv näring, ett levande kulturarv och ett verktyg för biologisk mångfald och levande landsbygder.

4. 4. Det som växer igen kommer inte tillbaka.

   Genom bete, slåtter och mänsklig närvaro har generationer före oss skapat några av Nordens mest artrika miljöer. När våra djur försvinner växer markerna igen. Växter, insekter, svampar och fåglar förlorar sina livsmiljöer. Unesco lyfter uttryckligen fäbodkulturens betydelse för landskapet och den biologiska mångfalden. Vi bidrar också till att bevara svenska lantraser med unika genetiska resurser, anpassade till nordiska förhållanden. När vi tvingas sluta förlorar Sverige inte bara en näring och ett kulturarv, utan också livsmiljöer, arter och kunskap som inte går att återskapa.

Av politiken kräver Fäboduppropet handling, inte bara ord. Fäbodveckor, kampanjer och seminarier räcker inte. Vi uppmanar den kommande regeringen att besluta om:

• Kraftigt höjd miljöersättning, i nivå med norska stöd.
• En nationell strategi för levande fäbodbruk.
• Bättre villkor för generationsskiften och nyetablering.
• Förenklade regler för småskalig livsmedelsförädling.
• Ökat stöd till restaurering och underhåll av fäbodmiljöer.

Sverige står inför ett vägval: tala varmt om fäbodkulturen medan vi som är fäbodbrukare ger upp, eller ge oss förutsättningar att föra traditionen vidare. Vi vill vara en levande del av Sveriges framtid. Redan denna mandatperiod kan vi veta om Unesco-statusen blev gravsten eller väckarklocka.

Erik Olsson, fäbodbrukare Klövsjö och Sven-Olof Junker, fäbodägare Klövsjö och medlem i Svensk Fäbodkultur, tillsammans med 32 fäbodbrukare på https://faboduppropet.se/